Murakami bjuder på en cocktail av katter, magisk realism och sex

Välkommen till overkligheten

Det speciella med Haruki Murakamis författarskap är den säregna surrealismen och känslan av klaustrofobi. Han skyr inte svåra ämnen som sexuellt utnyttjande, självmord och olycklig kärlek. Ändå är hans böcker en slags feelgood-litteratur. ”Det finns en lättande balsam i tonläget och språket som gör att även försvinnanden och melankoli blir ganska mysigt,” skriver Sebastian Nilsson Lindberg.

”Norwegian Wood” skiljer sig från Murakamis övriga böcker genom att vara helt igenom realistisk. Det vill säga: allt som händer i ”Norwegian Wood” skulle kunna hända och ingen skulle ifrågasätta trovärdigheten.

Annars är det mycket i Murakamis böcker som är övernaturligt. Någon kan bara vara försvunnen och visa sig ha bytt dimension. Någon kan sova utan att gå att väcka i flera månader när plötsligt en tv i rummet, som inte har någon ström, börjar visa bilder från ett rum – där den sovande befinner sig. Någon kan krypa ner på botten av en brunn och stanna där. Fastkedjade, inburade elefanter kan försvinna. En person kan ta hissen till en icke-existerande trettonde våning på ett hotell, bara för att hamna i ett rum med ett stort talande får som han har träffat förut.

Det finns sällan någon förklaring i Murakamis värld. Det bara händer märkliga saker. Varje sig det rör sig om noveller, kortromaner eller tegelstenar så kan läsaren vara säker på att det troligtvis kommer att finnas mindre realistiska inslag.

Lika troligt är det att katter kommer att finnas med i bilden. Och massor av, inte alltid särskilt välskrivna, sexscener. Katter, magisk realism och sex – det är den cocktail som Murakami bjuder på.

Det är intressant att jämföra Murakami med tidigare decenniers uppmärksammade japanska författare, som Yasunari Kawabata och Yukio Mishima. Onekligen finns det beröringspunkter, men också skillnader. Kawabata och Mishima kör på ett obehagligt läge där alltifrån karaktärer till händelser och sexscener visserligen är fängslande beskrivna, men mestadels inger obehag. Murakamis böcker kan vara spännande och ganska så läskiga, men aldrig så genuint obehagliga som Kawabatas ”Tusen tranor” eller Mishimas ”Den gyllene paviljongens tempel”.

Murakamis böcker skyr inte svåra ämnen. Här finns sexuellt utnyttjande, självmord och olycklig kärlek, liksom allmän likgiltighet och livsleda. Det finns många mörka scener – försök se filmatiseringen av ”Norwegian Wood” och inte bli illa berörd av det som händer på Naokos födelsedagsfest. Försök läsa ”Sputnikälskling” och inte få kalla kårar av Myus berättelse om Pariserhjulet. Jag kan garantera att du inte kommer att lyckas.

Det finns en klaustrofobisk instängdhet i Murakamis böcker, blandad med känslan av att livet både obarmhärtigt och barmhärtigt går vidare.

I slutänden är det alltid så att jag mår riktigt bra av att läsa Murakami. Det är ren njutning, det finns som ett lättande balsam i tonläget och språket som gör att även försvinnanden och melankoli blir ganska mysigt.

Det kan förstås ses som både en kritik och en hyllning, men där jag läser vissa författare för att bli illa berörd läser jag Murakami för att bli både underhållen och omhändertagen. Det är därför jag alltid kommer att återvända till Murakami, oavsett format på berättelserna eller grad av realism. Det kommer alltid att finnas något där som gör läsningen givande. Murakami är en författare att lita på – även mitt i de mest mystiska, oförklarliga skeenden.  

Anmäl textfel