Recension av 1Q84. Första boken, Haruki Murakami

Inga språkliga utflykter men historien fascinerar

Murakamis författarskap biter sig fast i en, förföljer en"

Allt måste ha en början och denna början måste ta avstamp i något som varit, så också Haruki Murakamis 1Q84. Redan i titeln finns en intertext till George Orwells dystopiska roman 1984, som utkom 1949, då bokstaven Q på japanska uttalas som siffran nio.

Murakamis storverk består av tre böcker (överästtning av Vibeke Emond) och jag måste, till min förvåning, skriva att i början tyckte jag att 1Q84 inte var så speciell. Texten var till och med tråkigt korrekt. Inga utflykter här inte. Jag lade ifrån mig första boken. Du förstår säkert att det kommer ett men här. Det kom däremot inte förrän efter ett par, kanske tre, veckor. Handlingen kom tillbaka till mig och jag var tvungen att slutföra första boken. Och så är det nog med Murakamis författarskap: det biter sig fast i en, förföljer en. Det är konstigt, precis som de övernaturliga inslagen i 1Q84.

Författaren är inte en artist vad gäller språket, men han kan konsten att göra en historia att berätta. Det är det som gör boken till en bladvändare.

Vi får följa Aomame kliva ur taxibilen, det är stopp i trafiken, och bokstavligt talat gå in i en annan värld. Hon förstår det inte först, men sedan börjar hon förstå: händelser som aldrig ägt rum, nya händelser som tillkommit. Polisens handeldvapen är av en annan modell. Det största tecknet är kanske de två månar som syns på himlen, den ena lite sned och grön. Aomames specialitet är att mörda, utan att lämna spår, och riktar in sig på kvinnoförtryckare.

Tengo är lärare i matematik, en ensamvarg som bearbetar den här mystiska tonårstjejens berättelse Luftpuppan. Tonårstjejen har en bakgrund i en religiös sekt. Luftpuppan berättar om little people (jämför little people med big brother).

Nya trådar läggs ut ju längre in i berättelsen jag kommer.

Aomame har bara älskat en man i sitt liv, pojken från när hon var tio år. Hon får i uppdrag att mörda ledaren för en sekt. Tengo har bara haft en kärlek och den var från barnsben…

Trådar. Likt en väv får Murakami ihop berättelsen och storleken ligger just i berättelsen som sådan. Jag kan varmt rekommendera 1Q84, men innan du läser bör du lyssna på Leoš Janáčeks Sinfonietta. Upprepningarna om Sinfonietta är bland de få stilistiska dragen som finns 1Q84 och de får vi ta tillvara på.

Och i den här världen har Murakami även lagt till olika stildrag, som upprepningen med musiken, den som återkom i taxin. Jag undrar om jag följde med Aomame i trappan och upp på andra sidan.

Mottagen: 30 augusti 2012

Skriv din kommentar

Kommentar av JeKoG

Nu blev jag sugen på att läsa! Skriv mer snart!

1 september 2012

Svara på kommentar

Skriv din kommentar

Anmäl textfel