Recension
av 1Q84. Tredje boken, Haruki Murakami
Den spännande avslutningen gör en inte besviken
Ushikawas uppdrag för den religiösa organisationen Sakigake är inte över än. Den här gången har han i uppgift att söka reda på Aomame, kvinnan som tros vara den som tagit livet av ledaren. Men det tycks inte finnas många spår efter den här kvinnan, ingen vet ens hur hon ser ut. Efter mycket letande tror sig dock Ushikawa ha funnit ett möjligt spår: det verkar nämligen som att Aomame gått i samma skola som Tengo under en kort period när de var små, i samma klass till och med. Ett sammanträffande som inte kan vara en slump. Ushikawa bestämmer sig för att bevaka Tengo, för kanske vet Tengo var Aomame befinner sig.
Efter att Aomame sett Tengo på lekplatsen nedanför lägenheten där hon håller sig gömd bestämmer hon sig för att stanna, trots att man har ordnat med ny identitet och säkert boende för henne någon annanstans. Hon måste helt enkelt träffa Tengo. Nu när hon vet att de befinner sig så nära varandra, kan hon helt enkelt inte ge upp. Speciellt inte nu, när det lilla livet växer inom henne. Det lilla livet som hon vet, trots att det borde vara omöjligt, är Tengos barn.
Tengo vet inte var Aomame befinner sig, men Fukaeri säger att den han söker finns inom gångavstånd från honom, och att hon letar efter honom också. Men så får Tengo ett samtal om att hans far är sjuk, och han bestämmer sig för att besöka honom, trots att de två inte alls haft en bra relation till varandra under Tengos uppväxt. Tengo vill ha reda på sanningen, är den man som utger sig för att vara hans far verkligen hans far?
Tengo reser till katternas stad för att besöka sin far, men Fukaeri har varnat honom, det är bäst att inte stanna för länge i katternas stad.
Den sista delen i triologin är minst lika spännande som de två första. När nu Tengo och Aomame befinner sig så nära varandra känns det oundvikligt att de någon gång kommer att mötas. Men så finns Ushikawa där, och han är dem hack i häl. Man tar ingenting förgivet i Murakamis böcker, det är ingenting som är skrivet i sten. Bara för att en pistol finner sin väg in i historien betyder det inte att den kommer att avfyras. Just därför är det så skönt att boken trots allt slutar lyckligt. Jag är ett stort fan av lyckliga slut, och jag tycker inte om att bli snuvad på lyckan i slutet av en bok bara för att författaren ska försöka vara oförutsägbar. Murakami lyckas med att vara oförutsägbar, trots ett lyckligt slut. Det gillar jag!
Mottagen: 11 april 2012
Anmäl textfel
