
LitteraturMagazinets recension
av Efter mörkrets inbrott, Haruki Murakami
Ungt möte mot en fond av elektrisk storstadsnatt






Den imaginära kameran som utgör vår observationsionpunkt fångar upp det ena efter det andra […] Vi ser. Vi lyssnar. Vi känner dofter. Men rent fysiskt befinner vi oss inte där, och vi lämnar inga spår efter oss.
Så handfast skildrar Haruki Murakami berättarperspektivet i Efter mörkrets inbrott, och detta tema är genomgående boken igenom. Historien är berättad som ett screenplay till en biofilm, bildruta för bildruta, varje ljudeffekt och skiftning i ljussättning finns där.
Med hjälpa av omsorgsfulla och välkomponerade dialoger låter han oss lära känna bokens karaktärer, men bara glimtvis får vi läsa någons tankar och ingenstans får vi någon bakgrundsinformation utöver det vi själva kan utläsa från berättelsens bildrutor. Vi vet inte var flickan heter förrän hon säger det, och vi vet inte vad hon känner förrän det rinner en tår utefter hennes kind.
Efter mörkrets inbrott utspelar sig under en enda natt i Tokyo. Två unga människor möts på tröskeln till vuxenlivet. Mötet fördjupas genom att de finner vägar in till personliga samtal och de förs trevande närmare varandra. Vi som uppskattade och trivdes med Murakamis mer omfattande roman Norwegian Wood återfinner här samma närvarokänsla och tjusning i ett första samtal mellan två unga själar.
Men en storstadsnatt rymmer mer än bara ett stillsamt möte över ett par koppar kaffe och några cigg. Här finns inslag av organiserad brottslighet och människohandel, här finns människor som flyr ett dunkelt förflutet, och här finns de som är djupt nere i skiten här och nu. Vi tas med bakom kulisserna på ett ”love hotel” där sexhandeln då och då går snett. Den luttrade föreståndarinnan spottar i nävarna, städar upp det vandaliserade rummet och lite halvhjärtat hjälper den utsatta kvinnan tillbaka till sina hallickar. Att förövaren inte betalade för rummet gör henne surare än de blodiga sängkläderna – de går ju att tvätta.
Detta varvas med mer surrealistiska scener som hämtade ur en David Lynch-film. Vi får se en sovande kvinna i sin säng. Vår imaginära kamera sveper långsamt genom rummet. Vi ser en avstängd tv och noterar särskilt att sladden är ur. Plötsligt sprakar det till. Teveskärmen börjar flimra och en bild framträder. Murakami är skicklig, filmen han målar med ord framträder på vår näthinna. Vi kan riktigt höra det elektriska surret när teven plötsligt får eget liv och vi anstränger ögonen för att få se bilden som flimrande får gestalt.
Fram träder en lättläst och tunn roman om moderna storstadsliv. En glimt av den nödvändiga förvirring det innebär att bli vuxen, och några snabba blixtar från den mer extraordinära utsattheten som förekommer i de mörkare artärerna i storstadens puls. Det är lätt att tjusas av det till perfektionism finslipade berättandet, och varför inte låta sig tjusas? Svepas bort för en kort stund, ut i det svala nattlivet, se lamporna som glittrar och förnimma cigarettröken som kommer som en en lätt dust emot dig.
Mottagen: 24 mars 2012
Anmäl textfel