Recension
av Efter mörkrets inbrott, Haruki Murakami
En svindlande litterär labyrint
Haruki Murakami är en speciell författare som jag påstår mig gilla stort. Baksidestexten till "Efter mörkrets inbrott", den fjärde Murakami som jag gav mig i kast med, lät väldigt lockande och jag var till brädden full av förväntningar när jag började läsa.
"Efter mörkrets inbrott" handlar om Mari, en nittonårig japansk student som sitter och läser mitt i natten på en restaurang. En annan student – Takahasi – kommer in, känner igen Mari och börjar prata, trots att Mari hellre vill vara ifred. Så småningom går Takahasi. Istället kommer en iögonfallande före detta brottare som undrar om Mari kan kinesiska och propsar på hjälp med översättning. Det visar sig handla om en ganska speciell situation på ett “love hotel”. Därefter rullar natten på och Mari möter dessa båda igen, i olika sammanhang.
Samtidigt ligger Maris syster Eri i sitt rum och har sovit i två månader i sträck. Ingen vet varför. Ingen kan väcka henne. Nu börjar det flimra till och visas bilder i en TV bredvid sängen, fastän kabeln inte ens är i. Vad sker i TV:n? Hur hänger det ihop med den främling som grovt har misshandlat en prostituerad kvinna under natten?
Frågorna är många – svaren färre. Detta är en märklig bok där gränserna mellan dröm och verklighet är allt annat än skarpa. Mina förväntningar kommer inte alls på skam: även om slutet tappar bort en del av det som hela boken har byggt upp så är helhetsintrycket omöjligt att vara missnöjd med. Haruki är Haruki. Helt enkelt.
Mottagen: 29 augusti 2012
Anmäl textfel
