Recension
av Fågeln som vrider upp världen, Haruki Murakami
På gränsen mellan verklighet och fantasi
I bokens början har huvudpersonen Toru Okadas katt försvunnit. Hans fru Kumiko tar kontakt med en kvinna vid namn Malta som tycks besitta krafter som gör att hon är bra på att hitta försvunna ting. Kort därefter försvinner även han fru. När hans fru försvunnit blir Toru kontaktad av sin frus bror, som förklarar att Kumiko träffat en annan man och vill ta ut skilsmässa. Men när Toru vägrar gå med på det blir brodern alltmer hotfull, vilket får honom att misstänka att det ligger mer bakom Kumikos försvinnande och han bestämmer sig för att inte ge upp förrän han får henne hem igen. Men det verkar inte vara så enkelt att hitta Kumiko, det tycks som att hon själv inte vill bli funnen, och Toru dras allt längre in i jakten på den mörka sanningen.
Det är en berättelse med många vändningar. Toru träffar på många människor i jakten på Kumiko, vilka alla har sin egen historia att berätta. Deras historier är alla sammankopplade med Torus egen. Han träffar grannflickan Mei som tar med honom på ett jobb där de ska anteckna antalet tunnhåriga män som passerar förbi. Genom att studera människor som går förbi på gatan träffar han så småningom Muskot vars far var veterinär på en djurpark i Kina under kriget med Sovjet. Kriget i Manchuriet tycks vara en knytpunkt i berättelsen, på sätt och vis var det där allt började. Toru börjar tillbringa alltmer tid i en torrlagd brunn, det är där i mörkret nere på botten som svaren till gåtan finns.
Romanen är bitvis väldigt spännande och vissa stunder kunde jag inte slita mig från sidorna. Men det är lite väl många sidohandlingar för att boken ska falla mig helt i smaken. Det är lite förvirrande, och det blir mycket man som läsare ska hålla reda på.
"Fågeln som vred upp världen" blev Murakamis internationella genombrott, och jag kan förstå varför. Han har ett speciellt sätt att uttrycka sig på, hans böcker balanserar ofta på gränsen mellan verklighet och fantasi. Det är en surrealistisk värld han beskriver där spänningen för handlingen framåt. Det är en roman som kräver att man är vaken och alert, och villig att ta till sig och acceptera det underliga som händer. De långa sidohistorierna gjorde att jag inte alltid var så vaken och alert, vilket för mig drar ner betyget något.
Mottagen: 30 maj 2012
Anmäl textfel
