Recension av Norwegian wood, Haruki Murakami

Fantastisk historia - med oförståeligt dåligt slut

en bok full av speciella detaljer, uppenbarligen skriven av en skicklig författare"

Bok- presentation:	Norwegian wood
Författar- presentation:	Haruki Murakami
Förlag:	Norstedts

Haruki Murakamis kultbok "Norwegian Wood" publicerades i Japan 1987. Till skillnad från Murakamis övriga produktion finns här inga övernaturliga inslag. Istället serveras jag en väldigt jordnära berättelse om en student på 60-talet, Toru Watanabe. Om hans liv i allmänhet och kärleksliv i synnerhet, både explicit fysiskt och framförallt psykiskt.

I berättelsens centrum står två unga kvinnor som Toru förälskar sig i. Den ena, Naoko, är blyg och allvarlig. Dessutom är hon psykiskt instabil efter att flera personer i hennes omgivning har begått självmord. Naoko måste bo på ett vårdhem långt ifrån Toru, men han vägrar ändå ge upp tanken på att en dag få leva med henne.

Den andra kvinnan, Midori, är på många sätt Naokos raka motsats. Excentrisk, frispråkig, utlevande. Midori är uppenbart intresserad av Toru och även om han inte vill överge Naoko har han svårt för att säga nej till Midori. Han älskar dem båda samtidigt och det hela blir en bräcklig balansgång. Toru är själv en ganska speciell person – “hyvens”, lite naiv kanske, med ett hjärta av guld. (Dessutom är han littvetare.) Han vill inte såra någon och det vore omöjligt att tycka illa om honom. Det är också svårt att tycka illa om "Norwegian Wood", som är en bok full av speciella detaljer, uppenbarligen skriven av en skicklig författare. Jag gråter som en ettåring och skrattar så att jag nästan skriker. Det är ett väldigt bra betyg.

Men. Det finns ett men. Slutet. Jag står bara inte ut med slutet. Jag förstår inte hur en så uppenbart skicklig författare kan få sin luftballong att sjunka till marken med en suck genom att lägga dit en sten för mycket. På fyra sidor – av totalt fyra hundra – minskas min entusiasm med ungefär 20 %. Boken går från att vara underbar till att bli bara bra. Och det kommer jag nog aldrig att kunna förlåta Murakami för.

Mottagen: 29 augusti 2012

Skriv din kommentar

Anmäl textfel