Recension
av Sputnikälskling, Haruki Murakami
Sorgsen surrealism utan överdrifter
"Sputnikälskling" är lika underbart vemodigt vacker som "Norwegian Wood", men här är slutet mera övertygande, så det blev en magisk läsupplevelse jag hade svårt att hämta mig ifrån – jag satt chockad. Min läslust hade brunnit låg under en lång tid, men "Sputnikälskling" var svår att lägga undan. Sidorna strömmade snabbt förbi.
Berättaren kallas K, vi får aldrig veta hans fulla namn. K älskar en ung kvinna vid namn Sumire men hon i sin tur älskar en äldre kvinna, Myu, som inte kan älska efter en natt för länge sedan då något hände henne som är både en klassisk spökhistoria och existentialistiskt självklart. När Sumire och Myu är på resa i Europa försvinner Sumire mitt i natten på en grekisk ö och det finns inga spår, inga ledtrådar. Det verkar som om hon för alltid har “gått upp i rök”.
Kvar i världen finns K och Sumires “sputnikälskling” Myu. Sputnik-satelliterna är en genomgående symbol där de far ensamma fram i rymden och det är en bild som väl fångar den sötsalta känslan som genomsyrar hela Murakamis bok. Visst fanns här övernaturliga inslag men främst var det en väldigt levande bok som både skrämde och gjorde mig sorgsen och som samtidigt var en ren njutning att läsa.
Mottagen: 29 augusti 2012
Anmäl textfel
